Mer än jag klarar av

”Nick!” Jag tittade bakåt igen. ”Nicole!” Vad händer, vad händer?! Paniken började få in ett stadigt grepp om mig. ”Nicole!” Skrek jag, högre den här gången. Min röst började tonas ut och jag kände att den snart skulle vara borta. ”Hallie...?” Ljudet hördes knappt, men nog var det Nicole. Nicole, som varit borta i 2 dagar. ”Nicole!” Utbrast jag med nytt mod och rusade mot ljudet av min lillasysters röst. Snälla, snälla låt henne må bra, bad jag tyst utan att veta vem jag riktade mig till, om det nu fanns någon typ av Gud där uppe. ”Nicole” jag ropade inte längre och jag tror knappt att jag hördes, men jag orkade inte springa mer och min röst var nästan, nästan borta. Men jag slutade inte. Jag fortsatte framåt i samma stadiga takt samtidigt som jag ropade min systers namn. Tårarna rullade tyst ner för mina kinder och jag stannade tvärt när jag kom fram till en klippvägg. ”Hallie!” Nicole’s röst hördes lite tydligare nu, men den var fortfarande svag. Jag grävde in fingrarna i en spricka i väggen och struntade i dom tusentals små såren som skapades på min hand. Jag satte den andra handen högre upp och började klättra. ”Nick” viskade jag samtidigt som jag hävde mig upp på en liten hylla i berget. Jag drog upp benen och lutade huvudet mot knäna. Jag grät. Inte för att jag hade ont - och tro mig, det hade jag - och inte för att jag varit borta i snart 30 timmar. Jag grät för att jag saknade Nicole, för att jag äntligen var på rätt spår. Jag grät för att jag visste att hon var vid liv. Motvilligt reste jag mig och satte fart mot nästa hylla - och från den kanske jag skulle se toppen på berget. Hela kroppen värkte och jag såg nästan ingenting genom ridån av tårar. 

Till slut kom jag upp till klipphyllan och föll ihop. Efter en minut eller så samlade jag mig och hävde mig upp på toppen av berget. Skulle Nicky vara här? ”Snälla” viskade jag tyst. ”Snälla, snälla, snälla”. ”Hallie?” Hennes röst var hes, som om hon gråtit. Hon lät svag och jag föll nästan ihop igen. ”Nicole?” Viskade jag. Jag joggade mot ljudet av min syster och föll nästan bakåt när jag fick se henne. ”Nicole!” Utbrast jag och föll på knä vid stupet. Min fjortonåriga syster höll sig med vitnande fingrar fast i en rot cirka 13 meter ner i stupet. Och juste, det stupet såg jag inte ens botten på. ”Hallie”, grät hon. ”Snälla Hallie, du måste hjälpa mig”. Hon såg så vek ut att jag gick sönder inombords. ”Jag lovar” viskade jag. ”Jag ska hjälpa dig.” Jag log svagt medan jag tyst tänkte på hur i hela världen jag skulle hålla mitt löfte. ”Hallie, jag orkar inte mycket längre, du måste hjälpa mig upp.” Hennes röst var en knapp viskning, men den ekade som skrikande spädbarn i en tom korridor inne i mitt huvud. Instinktivt slet jag av mig min vita silkesblus och rev den i remsor. Sedan tog jag av jeansen och skar upp dem med min fickkniv. Så snabbt jag kunde knöt jag ihop remsorna till ett rep och knöt det om min midja. Den andra änden kastade jag ner till Nicole. 

Jag ställde mig vid en sten och höll fast mig hårt. ”Ta tag” ropade jag och kände efter ungefär en minut hur repet blev tyngre. Jag drog, och om en stund kunde jag se Nicky’s vit blonda hår sticka upp över kanten. ”Nicole” grät jag, fast av glädje den här gången. ”Hallie” hörde jag en viskning från min syster samtidigt som hon med en kraftansträngning hävde sig över kanten. 

Jag sprang fram mot henne och fångade upp henne innan hon föll till marken och bar henne mot en mörkgrön mossplätt. Jag log genom tårarna och kysste hennes hår. ”Allt blir bra, vännen. Allt blir bra” mumlade jag. 

Jag tryckte in siffrorna 112 och klickade på ring. Det här var min första gång. Rösten skakade när jag svarade den vänliga kvinnan. ”Klippan i Street Park...”

Nicole

Hon förstod inte vad det var för ljud förrän hon såg ljusen. ”Hallie...” mumlade hon. Hon förstod inte varför de var här eller hur de kunnat hitta dem. Hallie måste ha ringt. ”Nicole?” sa Hallie och Nick nickade svagt. ”Du måste följa med här. Mamma kommer till sjukhuset. Kom” sa Hallie och Nicole försökte resa sig. En minut senare lyfte Hallie upp henne. 

Nicole vaknade igen på sjukhuset. Hon visste inte vad klockan var eller hur länge hon varit avsvimmad. Men hon kom ihåg vad som hänt innan hon slocknade.

”Nicole? Nicole?” sa Hallie och jag log svagt. ”Ja, jag lever” viskade jag. ”Tack” log Hallie. Hon tittade på mig. Hallies ögon tindrade när hon log mot hennes syster. ”Nicole?” hon lät så orolig att jag ansträngde mig för att låta stark. Fast mörkret började slingra sig runt mig. ”Ja?” Hallie lutade sig över mig. ”Ambulanssjuksköterskan vill undersöka dig, kan du sitta upp?” Jag försökte resa sig men kände mig fortfarande svag. Hallie lyfte upp mig så att jag låg med huvudet i min storasysters knä. Någon gång under undersökningen slocknade jag.

Hallie stod lutad över henne. Någon maskin pep i takt med hennes hjärtslag, hon hade slangar från olika dropp-påsar överallt och gipset runt högra smalbenet kliade.   Hon hade ett bandage runt revbenen och i en stol längre bort i rummet satt mamma med en tidning. Hallie log. ”Nicole?” sade hon lugnt. ”Ja” svarade Nicole. Hon log matt och tog tag i Hallies hand. Hennes fingrar ömmade men hon struntade i dem. ”Vill du ha något?” frågade Hallie och log igen. Nick’s ögon tindrade när hon svarade med ett leende. ”Nej, men jag har ont överallt. Fast det känns dämpat - som om det var i någon annans kropp och jag bara var en liten ande i den personens hjärna.” Hallie bara log till svar. ”Du har en besökare. Någon Alexander Stear vill träffa dig. Han kom redan igår, men han säger att han stannar tills han träffat dig” Hallie log igen. Hon gjorde en gest mot dörren. ”Ska jag hämta honom?” Alexander Stear. Det var honom hon letat efter. Hon hade velat tala om att hon ändrat sig, att hon ville ha honom - trots att han inte sagt sanningen. Hon förstod att det varit nödvändigt. ”Ja” sade hon tyst och Hallie gick mot dörren. Mamma följde efter.

”Nicole?” Alexanders röst ryckte Nick ur sina grubblerier. Det gjorde ont att se på honom, men ändå log hon till ljudet av hans röst. Hon tog sats. ”Alexander jag...” började hon men han satte ett finger mot hennes läppar. ”Du behöver inte be om ursäkt. Jag har ingen speciell ‘rätt’ till dig och jag tänker låta dig göra dina egna val.” Hon öppnade munnen igen men Alexander gav henne inget tillfälle att säga något. ”Jag borde ha sagt som det var. Men jag...” ”Tyst” avbröt hon honom. ”Det är det som är problemet. Jag vill ha dig. Det var därför jag letade efter dig. Jag struntar i att du inte visade din identitet, du hade ändå samma personlighet. Den personlighet jag älskar” sa hon och log ett skevt leende. Alexander tittade på henne med kärleksfull blick. Hon hävde sig upp och pressade sina läppar mot hans. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kommit hem från årets sista påskmusikal live. Var där i fredags också... Idag hade jag med både Linn och Edit. De verkade tycka om den <3  Erik Lejonhjärta är fantastisk. Jag ska försöka hitta om han har FB, Twitter, insta etc...  Hans röst är u...

Pappa slår på Tv:n och själv möts man av ett strålande leende och YOHIO's vackra ansikte. Tanke: Haha, det var ju det också. Sitter just nu och tittar på reklam, väntar på uppträdandet. Det blir ju kul! Haha, måste kolla på webben senare. Om det komm...

Sist jag kollade hade jag 37.6 grader feber. Jag vet att det egentligen inte är feber men ändå. Jag kommer inte att kunna gå på Yohiosigneringen och antagligen missa ett par dagar nästa skolvecka också. USCH!   3 DLTBTBR <3 Iiiiihhh! ...

Jag har köpt en ny Julia 8) Wiiiho! Den var faktiskt bättre än jag trodde. Köpte den för affischen men det visade sig vara en hel artikel... <3       Och gissa vad? YOHIO har ingen flickvän! Hihi, trodde faktiskt han hade det :/ Nu sk...